Sköt ihjäl fyra kvinnor – nu har han avrättats

Robert Gene Garza, 30, mördade kallblodigt fyra oskyldiga kvinnor i Texas.

Nu har han avrättats med en giftinjektion.


I september 2002 var han inblandad i ett massmord av fyra oskyldiga kvinnor.

Garza och hans kumpaner hade blivit beordrade av en fängslad gängledare att mörda en kvinna som arbetade på en bar i Donna, en liten stad i Rio Grande Valley, då hon hade vittnat mot honom.

De åkte till baren och förföljde sex kvinnor som arbetade i baren när de slutade.
Erkände mordet

När kvinnorna stannade sin bil så sköt Garza och hans medbrottslingar mer än 60 kulor i den och dödade fyra av dem. Men ingen av offren var vittnet som skulle mördas. Hon hade stannat i baren för att stänga den.

(Expressen)

Robert erkände brottet och avrättades för det i natt (svensk tid). Hans kumpaner väntar också på att avrättas, dock inte för samma brott utan ett annat gängrelaterat mord.

Dödsstraffets vara eller inte vara tycker jag är ett etiskt dilemma. Jag ser i princip inget problem med att människor som på ett särskilt hänsynslöst sätt tar andras liv förlorar sitt eget. Det finns en rättvisa i det.

Däremot är jag ingen dödsstraff-förespråkare. Av flera skäl. Det mest uppenbara är givetvis att om en person blir felaktigt dömd - och det händer ju - så kan man inte ta tillbaka ett verkställt dödsstraff. Döden kan inte göras ogjord, man kan inte backa bandet och gör rätt helt enkelt.

I det här fallet finns dessutom ett par omständigheter som jag anser gör straffet oskäligt. Robert var vid tidpunkten för brottet nitton år gammal. Han är dessutom den enda som döms till döden för just det brottet, de andra väntar också på dödsstraff - men för ett annat brott.

Hur kan brottet vara värt döden för en nittonåring - men inte för övriga?

Robert har ju inte varit drivande i brottet, de är flera som på order av en gängledare utför detta. 

Fanns det ens möjlighet för honom att dra sig ur och välja något annat.

Dömdes gängledaren - den faktiskt ansvariga - också till döden? Nej, det är i alla fall inte vad som sägs i artikeln.

Förhoppningsvis har avrättningen gett de anhöriga till offren ett avslut, en känsla av upprättelse, men frågan är om inte samma känslor väcks också utan dödsstraff så länge det utdömda straffet står i adekvat proportion till brottet. Att människor vill ha dödsstraff handlar ju om att möjligheten finns, att det strängaste straffet faktiskt medger det och att anhöriga därmed mäter hur just det brott som berövade dem någon står i proportion till andra mord med dödsstraff som högsta värdet på skalan.